Test av Thundershirt del 1
Det var tänkt att det här blogginlägget skulle vänta på sig några dagar till, men ikväll upplevde jag något jag inte trodde jag skulle få se, och därför kommer det här lite tidigare än planerat!
Om du följt Ulvens FB har du sett att jag för några dagar sedan fick hem Thundershirts till mina två hundar, Amira och Varg.
Och vad är en Thundershirt? På svenska även kallar "stormskjorta". Jo, det är ett slags täcke som sitter ganska stram på hunden för att ge ett jämnt tryck. Detta tryck hjälper hunden att känna sig lugn och trygg. Det andvänds på hundar som är rädd för åska, smällare eller andra ljud, hundar som har svårt att lämnas ensamma hemma osv. Helt enkelt i situationer där din hund känner rädsla, ångest och oro kan thundershirten hjälpa till.
Jag har tidigare sett det fungera på andra hundar men kände att jag ville testa det på mina egna också. Framförallt på Amira som har stora problem med svåra känslor som får henne att reagera aggressivt eller med panik. Jag är medveten om att jag bara testat dessa i några dagar, och jag vill testa dem under en lite längre tid innan jag uttalar mig om långtida effekt. Men nu kommer jag skriva om de hittills upplevda effekterna av Thundershirten.
Vi börjar med Varg.
Varg har inga problem med ångest eller rädsla. Jag beställde en thundershirt till honom i första hand för att han är stor, för att se om det var skillnad i hur den satt och hur den verkade mellan honom (STOR hund) och Amira (liten hund). Det gav dock effekt där jag inte hade tänkt det. Han är en väldigt livlig tonåring som just nu tycker det är SUPERFRUSTRERANDE att man inte får vara med ALLA HUNDAR. Framförallt hundar som är livliga som han, och verkar superpeppade. Det här får utlopp i form av brölande, skällande och att dra i koppel. Han går att avleda, om jag är tillräckligt snabb uteblir reaktionerna helt. Det var just den här reaktionen som vid flera tillfällen uteblev med Thundershirten och, om de uppkom - höll i sig kortare tid än vanligt. Han var alltså lättare att avleda, och de gånger han brölade med "skjortan" på, stillade han sig väldigt snabbt. I slutet av hans session med tröjan lade han sig till och med ner med ryggen mot andra hundar, och chillade. Alldeles på egen hand, och ganska kort efter ett ordentligt utspel. Jag blev väldigt förvånad!
Men, som sagt var så har Varg egentligen inga större problem som kräver att han har en Thundershirt. Vi kommer fortsätta testa den, nu när jag har den hemma och han tycker om den, för skoj skull! Därför går vi vidare till Amira, drottningen med det känsliga sinnet!
Amira
Första ska jag beskriva Amira. Hon är fem och ett halvt år. Har väldigt mycket motor, väldigt mycket energi och väldigt mycket vilja! Som det ska vara på en terrier. Tyvärr har hon också väldigt mycket osäkerhet i sig, rädslor som både handlar om ljud, sociala interaktioner och på det noll och ingen impulskontroll. När hennes stress, rädsla och ångest slår över, blir hon antingen aggressiv (mot andra hundar) eller skrikig. Redan när hon kom till mig vid ett års ålder var hon en liten räddhare, men med mycket arbete för att stärka självförtroende och bygga upp kropp och sinne, kom hon förbi det mesta. Osäkerheten kring hundar har hon alltid haft, men hon hanterade den i början med att snabbt markera att ingen fick komma nära och sen kunde det vara bra. Det var under kontroll fram till dagen då hon var två och ett halvt år gammal och blev svårt sjuk under flera månader. Efter denna episod eskalerade alla hennes problem och sedan dess har vi arbetat med det för att underlätta, minska, bygga upp osv.
Innan Thundershirten har vi med hjälp av förstärkning av lugna beteenden och signaler (genom klickerträning), släckning av negativa beteenden, lugna positiva upplevelser av andra hundar odyl, kommit så långt att hon kan delta på mina kurser utan större problem. Hon bör inte hälsa på de andra hundarna men har inga problem att koncentrera sig tillsammans med mig. Jag har däremot alltid behövt ha ett öga på henne, för låser hon sig på någon hund, eller att någon annan främmande hund passerar hundgruppen, har hon reagerat och gjort utfall. Alltifrå att morra till att slita i kopplet och skälla. Hon går alltid att avleda tillslut, men det tar en stund innan hon släpper en sån sak. Vi har kommit långt. Men det finns en lång bit till att gå om vi vill komma hela vägen i mål!
Och nu till Thundershirten. Hon har testat den en liten stund varje dag. På två promenader, och nu idag på en kurs. På promenaderna har jag upptäckt att hon drar betydligt mindre i kopplet när hon fått upp spår av något. Vad hon spårar på vägarna kan jag ju aldrig veta men jag gissar att det är främst andra hundar hon känner av och vill kolla av. Då drar hon (man går aldrig fort nog i andra änden av kopplet!). Med Thundershirten försvann det här beteendet efter bara en tredjedel av promenaden.
Den andra effekten jag iakttagit är hennes lugna inställning till de andra hundarna. När jag går med hemmets hundar och daghundarna blir de fyra allt som allt. Det är fyra hundar som peppar varandra, som vill göra olika saker eller samma saker helst samtidigt. Det blir lite kaotiskt då och då! Amira brukar ofta vara den som leder, som hittar på saker och får de andra att följa med när de leker. Väldigt mycket på grund av att hon blir osäker så snart hon inte är den som bestämmer reglerna. Med Thundershirten har hon inte visat något sånt behov alls. Hon har istället lugnt iakttagit de andra som härjat, för att sedan gå och strosa på egen hand och varit nöjd med det.
Vi har inte hunnit ha något ordentligt hundmöte med Thundershirten på. De hundar vi sett på håll har hon stilla iakttagit och sedan släppt. Det kan hon göra annars också, men har hon dåliga dagar kan hon bli tokig med bara en sån syretning på långt håll.
Och så kursen. De hundar hon har svårast för här i världen är svarta hundar (inte lillebror då tack och lov!), hundar som skäller och hundar som stirrar på henne. Under den här kursen fanns det några svarta hundar och några hundar som ibland skällde.
Och så kursen. De hundar hon har svårast för här i världen är svarta hundar (inte lillebror då tack och lov!), hundar som skäller och hundar som stirrar på henne. Under den här kursen fanns det några svarta hundar och några hundar som ibland skällde.
Den första utmaningen när Amira ska med på kurs är alltid stunden då alla anländer. Amira måste ha koll på alla vanligtvis, och hittar gärna en eller flera hundar i gruppen hon vill ha extra koll på innan hon kan släppa det och börja jobba. Idag uteblev den kontrollen helt. Hon såg att de andra hundarna kom en och en, men gjorde inget åt det alls. Var inte spänd, inte ängslig, brydde sig helt enkelt inte om dem.
Nästa utmaning var första genomgången. Då alla mattar och hussar står passiva med peppade hundar som vill få göra saker och gärna trampar runt eller skäller lite. Och jag inte kan ha hundra koll på henne för att jag står och har genomgång. Jag brukar kasta ut lite godis hon får söka, eller så kommenderar jag henne i sitt och stanna framför mig. Idag lät jag henne medvetat att stå passivt och göra vad hon ville. Hon lyfte inte ens ett ögonbryn under hela första genomgången.
Kursen fortsatte i den andan. Hon var lugn. Passiv. Gjorde det jag bad om. Brydde sig inte om de andra hundarna. Jag försökte att inte avleda henne när hon stod och iakttog någon. Ändå inte en enda morrning, inte ett enda spänt hårstrå på kroppen. Hon accepterade till och med att agera ströningsmoment åt en hund som gick förbi henne upprepade gånger på så nära håll att de nästa rörda i varandra. Hon fokuserade på mig och sitt godis. Tittade inte ens åt den andra hunden. På det viset har hon inte kunnat jobba med mig förut. Det hade varit för nära och hon hade gjort ett utfall.
Det sista eldprovet var verkligen inte planerat av någon! Plötsligt mitt i kursen kommer en svart hund förbicyklandes. I hög fart, och vildsint skällande. Svart stirrande skällande hund i hög hastighet som passerar "hennes" flock. Hon blev såklart rädd. Alla hundar i gruppen reagerade, och det är fullt naturligt och något man förväntar sig! Amira fick ett hastigt stresspåslag och föll in i "skrik och panik"-läge där hon skrikskäller, vill springa efter och går ej att nå. Jag gör som jag alltid gör i det läget. Backar. Sätter mig ner. Tar tag i hennes sele på bröstkorgen och pratar lugnt med henne tills hon lugnat sig.
Innan Thundershirten hade det här tagit resten av lektionen att få henne lugna ner sig. Nu med skjortan skrek hon i några sekunder. Sen gnällde hon i ytterligare några sekunder. Jag kunde nå henne utan problem efter det, hon sökte lite godis på marken, och sen var hon lugn som en filbunke igen. Allt inom loppet av allra mest en minut. Hon kunde arbeta sedan utan att kolla efter fler plötsliga hundar som ska dyka upp och äta upp henne, hon kunde komma nära hundarna på kursen utan att bli spänd. Hon kunde stå still sista stunden passivt, utan något att sysselsätta hjärnan med.
På vägen hem förväntade jag mig att hon ville få stresspringa en bit bredvid cykeln. Vi har upptäckt att när hon får sina stressutbrott lugnar hon sig snabbast om hon får springa allt vad hon har en bit. Som att hon får utlopp för stressen då och hon lugnar sig. Efter utrbottet på kursen med hunden som cyklade förbi och skällde, trodde jag att hon skulle vilja få springa en bit. Så jag klev upp på cykeln. Och hon lufsade lugnt bredvid. Vi fick två hundmöten på vägen hem. Vi gick förbi. Hon stirrade, var avvaktande men hon försökte inte skrämma de andra hundarna. Och så fort de passerat släppte hon dem, trots att jag inte gjorde något för att avleda henne.
Slutsatsen jag har efter dessa dagar är att Thundershirten tycks fungera.
På båda hundarna, på olika vis. Jag ser fram emot kommande veckor för att se hur långt jag kan hjälpa Amira i träningen med framförallt andra hundar, men även ljudkänsligheten och andra rädslor. Jag skulle kunna tillskriva allt som hänt med Amira de senaste dagarna, med att hon haft några bra dagar. Men, faktum är att hon borde egentligen ha ett par svårare dagar. Hon har haft problem med ett bakben senaste två veckorna och vilat. Inga superlånga promenader, ingen lek, ingen dragträning eller parkour. Allt det som gör henne lugnare och mildare, har hon fått avstå i två veckor. Det brukar gör henne mindre stresstålig, mer uppskruvad. Men de senaste tre dagarna har hon istället betett sig lugnare och tryggare än hon någonsin gjort.
Jag kommer skriva fler uppdateringar på Amiras utveckling, och även, om möjligt, dela med mig av erfarenheter de andra hundar jag jobbar med som har/ska testa Thundershirts. Tills vidare är i alla fall mitt intryck, att det här är ett jäkligt bra hjälpmedel för hundar med stressproblematik, ångest och rädsla!
