ulvens.blogg.se

 

När jag började som instruktör gick jag mina utbildningar tillsammans med engagerade duktiga brukshundsförare. De var alla mer eller mindre framgångsrika på tävlingsplanen och ägde en eller flera hundar av brukshundstyp. Jag däremot, hade en wheaten-hane som hette Edwin. Edwin hade lugg som alltid hängde i ögonen på honom när vi tränade lydnad och behövde därför ett litet hårspänne för att kunna hålla kontakt med mig. Han var innerligt svårmotiverad att träna, för varken godis eller leksaker gick hem. Det enda han verkligen ansträngde sig för var agility, för hoppa och balansera var det bästa han visste näst efter att luffsa i timmar ute i skogen.  

 

Jag fick under de utbildningarna förstå att jag nog inte platsade som instruktör. Inte baserat på min förståelse för hund, utan enbart på grund av min väldigt envetna hund som inte tyckte om att träna. Edwin och jag hade inga stora framgångar på tävlingsplanen. Dessutom var jag ung, precis nog gammal för att ens få gå utbildningen som det såg ut då i alla fall. Jag är dock av tjurskalligt släkte och hade redan bestämt mig för att bli hundinstruktör, så oavsett vad andra människor sa fortsatte jag och Edwin enträget att utbilda oss (och tävla, för det hörde till att man gjorde det). Min hemklubb däremot var enbart entusiastiska över att få en ny ung instruktör som kunde tänka sig hålla i kurser, så kurser höll jag i så snart jag var klar och redo! 

 

De första åren som instruktör gjorde jag mitt allra yttersta för att hålla en fasad av att jag kunde allt om hundar och att jag inte hade några problem med min egna hund. Delvis på grund av rädsla sprunget ur sådant människor hade sagt om hur instruktörer skulle vara det bästa av det bästa, framgånsrika överallt och göra allt. Delvis för att jag ville inge förtroende för mina kursdeltagare, att personen de hade framför sig var någon som verkligen kunde Hund. 

 

Idag, femton år senare, har jag lärt mig att en hundinstruktör som är sig själv, öppet och ärligt, är mer uppskattat än någon som sätter upp en fasad av att vara perfekt. Att det känns mer förtroendeingivande att vända sig till en intstruktör som vet hur det känns att slå knut på sig själv över en hundproblem, än någon som aldrig stött på ett problem i sitt liv. Jag hade en fantastisk mentor under mina första år som agilityinstruktör, som alltid sa "Gör dom som vi säger, eller gör dom som vi gör?" Hon menade på att det viktigaste man gjorde som instruktör var att föregå med gott exempel, men det innebar aldrig att man försökte låtsas vara perfekt och ha den perfekta hunden själv. Det handlade om att vara den man är, och lära sina kursdeltagare det man själv står för. 

 

Jag har idag inga problem att min hund inte gör som jag vill när vi ska visa en övning på kurs eller som inte presterar fantastiskt på tävlingsbanorna. I slutänden är det inte vad som är viktigt, det är hur jag hanterar min hund, vad jag gör av alla dom utmaningar mina hundar bjuder på. Att vara instruktör är så väldigt mycket mer än att bara ha god kunskap om hur hundar fungerar. 

 

Det handlar om att läsa av, lyssna på och förstå människor. Du som hundägare är en människa med andra erfarenheter än vad jag har, du har ett annat liv än jag och en annan hund. Du har andra förväntningar, andra mål med ditt hundägande. Du ser på saker på ditt sätt och jag har som uppgift att försöka sätta mig in i det, förstå och hjälpa dig dit du vill komma. Eftersom det är du som i slutänden ska jobba med hunden, lära den allt det du vill att den ska kunna, behöver jag kunna förmedla min kunskap till dig så att du kan lära din hund. 

 

Att vara hundinstruktör är att hitta vägar för människor och hundar att leva tillsammans i glädje och harmoni. Ingen är den andre lik, och det är den stora utmaningen med mitt yrke. Jag älskar det och kan inte tänka mig göra något annat. Nu när jag är trygg i min roll som instruktör, vet var jag står för och hur jag vill jobba, hoppas jag kunna vara till hjälp för många hundägare och deras hundar i många många år framöver!